Hösten är ju ändå den ultimata tiden på året. Sommaren är bara... antingen för kort, eller för dålig. Allt juste som händer på hösten är en bonus för man har inga särskilda förväntningar, och att det kommer vara vackra färger är en garanti. Sommarhysterin går mig på nerverna, och jag går ändå mest omkring och är svettig hela tiden. Oavsett väder. Nej du, tacka vet jag hösten. Nu var det i och för sig inte riktigt årstiden vi snackade om här, antar jag, utan det faktum att Kristins semester är slut. Ekorrhjulet. Hej igen skrivbordet, hej igen datorn. Ja och där ligger post-itlappen, exakt där jag lämnade den för en månad sen. Man får väl ändå säga att vi människor har varit rätt fantasilösa när vi har konstruerat vår tillvaro, för jag menar... om vi hade ett val, alltså kunde välja på riktigt... hur många av oss skulle välja 9 till 5-livet? Inte jag. Ändå sitter jag här, vid mitt skrivbord, framför datorn. Jag har spexat till det lite och köpt en kaktus som nu bor bredvid telefonen. Det är det enda privata som har kommit upp på mitt skrivbord sen jag började här för tre år sen. How perfectly delightful.
Äh, jag har väl ingen riktig poäng med mitt dravel. Eller jo, kanske detta: Utan mörker inget ljus. Klyschigt nog?
Förra veckan var jag i Björkliden och ålade runt i grottor. Det är en sån som sak som man kan välja på riktigt, och jag är nog en av få människor som väljer det. Jag är medlem i riksförbundet, och vi är inte många kan jag säga! Men jag är hooked som fan. Det är trångt och kallt och blött och mörkt, and I love it. Jag tror det handlar om en sån klyscha som att göra nåt som får en att känna att man lever, testa sina gränser, lära känna sig själv, våga utsätta sig, göra nåt farligt, go a little crazy. För när man står där i mörkret, dyngsur och iskall, med en fot på vardera sida av en spricka som är så djup att man inte ser botten av den hur mycket man än lyser med sin pannlampa... ja då känner man sig rätt sjuk i huvudet. Och det är en rätt go känsla.
5 kommentarer:
Jag är tillbacko! Hej o hå. Precis som du säger, allt är precis som man lämnade det. Bara att man inte minns vad man hann göra innan semestern o inte... Kaktus låter fint! Har inget personligt på mitt skrivbord men snart svämmar det ändå över med skisser, provtryck och kaffemuggar.
Ja gillar nog sommaren ändå, allt är så mkt enklare då. Här regnar det ju ifs jvligt mkt så ja jag vette fasen. Jag svettas nog hellre än att krypa i en mörk grotta à la Trollegater anno 1996 :)
Man måste vara rätt sjuk huvudet om man låter sig slås gul och blå på träningen också. Va fasen är det man håller på med liksom? Man känner att man lever i alla fall :)
Gud vad kreativt och fint det låter, "skisser, provtryck och kaffemuggar". När mitt skrivbord svämmar över så handlar det om "reseräkningar, kuvert fyllda med kvitton och fakturor". Kanske en och annan temugg.
Karate är ascoolt. En fråga dök upp igår kväll när jag och Martin höll på och slog sönder kartonger från IKEA: Vad ropar man egentligen när man slår? Kiyai?
Haha! Ja jag fick det att låta kreativt kanske, men mkt går på slentrian också :)
Du är en få som tycker karate är ascoolt :) Folk har rätt mkt förutfattade meningar så jag undviker oftast att säga att jag tränar det iaf om man inte känner personen i fråga. Lite speciellt är det ju och ibland känns det som man är med i någon sekt :) Du får ropa vad du vill men själva ljudet/lätet kallas just kiyai.
Vadå sekt, det där får du vidareutveckla! Är det en massa mumbojumbo runt omkring själva slagsmålet? *s*
Nä det är nog det de romantiserar allra minst :) Pang på bara, ingen pardon. Men hela grejen, känns som man ska viga hela sitt liv åt det där ibland. Finns liksom inget mellanting. Men än så länge är det skoj och roligt folk att hänga med :)
Skicka en kommentar