"sen typ kolla han åt mitt håll o jag bara DOG"

Mina föräldrar hade med sig mina gamla grejer som legat på vinden i åratal, ni vet nostalgiprylar som man inte vill kasta men inte har nån användning för. Vi är ju mitt uppe i flytthysteri just nu, och nu på förmiddagen har jag suttit och gått igenom en hel låda med små lappar som jag och tjejkompisar skrev till varandra under lektionerna på högstadiet. Min bästis då och under hela barndomen var Karin, men vi gick inte i samma klass så vi la lappar i varandras skåp. Vete fan varför jag har sparat dem, för de är totalt ointressanta. Det handlar mest om hur kära vi är i varsin finnig tonårspojke och hur vi inte vågar hälsa på dem och vad tråkigt vi har på lektionen. Framför allt är de pinsamma, smärtsamt pinsamma. Tonåringar är idioter. Man tror att man ändå var rätt intelligent och till viss del kunde genomskåda hela det hormonstinna spelet, men NEJ. Då talar jag visserligen bara för mig själv. Hittade också gamla dagböcker, och där blir det nästan ännu värre. Förhoppningsvis har det skett en viss kognitiv utveckling sen dess, men hur kan man vara säker? Kan man med all säkerhet hävda att livet inte längre handlar om span, popularitet och frigörandet från föräldrarna?